"Inte en dag utan en rad", brukar man visst säga om dem som lever för att skriva. Något som gäller även mig. Ändå har jag inte tänkt börja blogga. Däremot hittar du här texter av olika slag. I spalten till vänster de senaste spånorna och bak rubriken "artiklar" ett större arkiv, som kompletteras efterhand. Mannen med flaggan?
Nej, jag skäms inte alls över att flagga rödgult, också rent konkret. I själva verket har jag i många år hissat den rödgula fanan, både på kragspegeln och i flaggstången. Och undrat varför det inte är fler som gör det. Man är nämligen varken reaktionär eller isolationistisk om man kämpar för sin språkgrupps rätt att existera på sin fason, inte ens om det handlar om finlandssvenskar – som vi ju aldrig ens har vant oss vid att betrakta som en minoritet. Och allra minst en förfördelad sådan. Men kanske våra privilegier i själva verket är vårt största problem? Internationellt sett är vår ställning inte alls speciellt stark eftersom vi som kollektiv och kultur inte har några rättigheter. Svenskan är ett likaberättigat nationalspråk, javisst, och rätten till svensk service garanterad. Men det är upp till oss själva, som enskilda individer, att kämpa för den rätten - och det är tungt i längden.
Sårbarheten är speciellt synlig i samband med kommunreformen. Vi står inför en situation lika omvälvande som den 1906, i samband med lantdagsreformen. Det gav upphov till den finlandssvenska samlingsrörelsen, med sfp som dess politiska plattform. Vi behöver nånting motsvarande i dag eftersom kommunreformen i sina värsta scenarier helt raderar ut svenskan som förvaltningsspråk. Och då gör vi klokt i att se både bakåt och framåt. Av de gamla idealen har vi ingen orsak att ifrågasätta eller rucka på vare sig svenskan eller folket. En svensk samlingsrörelse värd namnet bör uttyckligen vara svensk och ideologiskt bred, dvs. inkludera alla intresserade av svenskan och den svenska kulturen. Att samlingsrörelsens tidigare av historiska skäl exkluderade vänstern och dess politiska ideal har tyvärr medverkat till att den svenska befolkningen decimerats betydligt snabbare än vad som varit nödvändigt.
I dag har, till all lycka, en stor del av den friktion och de historiskt betingade fördomar som präglat relationerna mellan språkgrupperna i vårt land försvunnit. Numera är intresset för det svenska språket och den finlandssvenska kulturen tvärtom stort, ja rentav översvallande. Vi har därför ingen anledning att tumma på rätten till vårt svenska språk, våra särpräglade traditioner och våra egna rum. Tvärtom finns det en ökande förståelse för att vi måste få odla vår egenart, hela nationen till fromma. Vi har alltså ingen anledning att inte hissa den rödgula flaggan, i första hand symboliskt men också alldeles bokstavligt. Och vi har anledning att se med tillförsikt mot framtiden, som en region bland många andra i ett mångkulturellt Europa! 15.6.2007 text för ”Det civiliserade upproret”, en länk på sfp:s hemsida i juni 2006
|
|||||
