Tillbaka
Bästa Broor!
Det har på sistone stormat en hel del kring Roger Broo, förvaltningsdirektör vid Åbo Akademi och styrelseordförande vid Svenska kulturfonden. Vad skall man säga till det, utöver allt det som redan har framkommit i offentligheten?
Drevet mot Broo har haft just den dynamik som brukar prägla klappjakter av det här slaget. Ju mer envist journalistikens vakthundar letar efter konkreta belägg för Broos tillkortakommanden desto längre bort från pudelns kärna kommer man – samtidigt som sympatierna för den jagade blir allt starkare ju hårdare drevet blir.
Vilken är då pudelns kärna? En kombination, tror jag, av arrogans och maktkoncentration. En kombination som inte alls är ovanlig utan snarare brukar hänga ihop, men som i en krets så liten som den finlandssvenska kan fortgå alldeles för länge utan att ifrågasättas. Arrogansen är väl delvis ofrivillig, och en följd av att Broo som person har en påfallande lågmäld och rentav blyg profil, och ofta kan förefalla direkt gåtfull i sin fåordighet. En sannskyldig mussla, med utomordentligt hårda nypor; suverän och målmedveten i de inre kabinetten men ibland överraskande odiplomatisk, opsykologisk och direkt klumpig i kontakten utåt, med både motparter och medier.
Allt detta är emellertid sådant som i sig är rätt ovidkommande, och ibland kan vara rentav charmigt. Men som i kombination med alltför stor, och alltför långvarig, makt nog blir en belastning. Det är nämligen ingen liten makt som samlats i Broos händer under åren. En del av den är rent formell, men det mesta är en kombination av inflytande på de rätta posterna.
Sin huvudsakliga karriär har Broo gjort som förvaltningsdirektör vid Åbo Akademi, där han i tre decennier med fast hand har styrt fähuset (som förvaltningsämbetet, eller fä, kärleksfullt kallas i ÅA-kvarteren). Av allt att döma framgångsrikt, men också på ett sätt som givit honom ett grundmurat rykte som hårdför byråkrat som alltmer arrogant kört över sina underlydande i beredningen av olika ärenden. Fallet Rex, och kort därförinnan förslaget om en infrysning av filosofiprofessuren, var bara droppen som fick bägaren att rinna över.
Det är alltså mot bakgrunden av detta man skall se den ”sammets”- eller palatsrevolution som nu skedde vid ÅA. Folk fick helt enkelt nog, inte minst bland hans närmaste underlydande, dvs. byråcheferna vid de olika fakulteterna. Att den akademiska personalen länge varit frustrerad över fähusets mer eller mindre impopulära ukaser är i sig ingenting ovanligt utan hör snarare liksom till umgänget mellan byråkratin och den akademiska verksamheten.
Men nu var måttet alltså rågat och den ofattbart klumpiga anställningen av Rex blev därför den tändsticka som tände stubinen. Att rektor sedermera sett sig tvungen att backa flera steg och ta tillbaka nästan allting förtar inte det faktum att personalen lyckades fälla sin förvaltningsdirektör, åtminstone tillfälligt. Antagligen också permanent eftersom Broo knappast återvänder till sin tidigare position.
Allt detta är emellertid fortfarande en i huvudsak intern angelägenhet inom Åbo Akademi. Av större intresse för världen utanför är den maktposition Broo innehar i hela Svenskfinland, och det sätt på vilket han utövar den. Han har sedan länge innehaft tunga poster inom Svenska kulturfonden, och är sedan flera år dess styrelseordförande. Det gör att han i mycket av det som rör utbildning på andra och tredje stadiet på svenska i vårt land har både nycklarna och pengarna i sin hand. Rent formellt torde han t.ex. ofta i beslutssammanhang vara jävig, vilket länge har passerat opåtalat. En av de få som vågat ta bladet ur munnen (för problemet är ju att de flesta inblandade är upp över öronen beroende av varandra) är professor Göran Djupsund som i en intervju i ÅU nyligen kritiserade Broo för just detta, med bl.a. barnträdgårdslärarutbildningens lokalisering som konkret exempel.
Just i den sakfrågan råkar jag ha samma åsikt som Broo, dvs. att barnträdgårdsutbildningen bör förbli i Jakobstad och inte flyttas till Vasa – men det är inte det som är det viktiga. Det problematiska är att en och samma person innehar en tung position både inom ÅA och fonden, dvs. både som givande och tagande part. Även om Broo och andra inblandade säkert gör sitt bästa för att jäva sig, och hålla hattarna isär, kvarstår faktum att dubbelrollerna i längden blir besvärande.
Det händer dessutom mycket på utbildningsfronten, vilket i kombination med en ständigt nertrappande offentlig sektor ger de privata aktörerna allt större svängrum. Eller för att uttrycka det konkret: det finns knappt något utvecklingsprojekt eller någon reform inom den svenska utbildningssektorn där Kulturfonden inte skulle vara inblandad. Yrkeshögskolan, andra stadiet, gymnasiet, läromedlen etc. – i samtliga fall spelar fonden en betydande roll som både initiativtagare till och finansiär av olika utredningar och projekt.
Och mitt i allt detta Roger Broo som beslutsam ordförande, med sin gamle vän och vapendragare Krister Ståhlberg som minst lika energisk verkställare, i egenskap av Kulturfondens direktör. Två parhästar som målmedvetet ritar upp konturerna för ett framtida Svenskfinland och har mycket av resurserna för ändamålet. Ifråga om de strategiska prioriteringarna är jag ofta av samma åsikt, eftersom både Broo och Ståhlberg drivs av en klar och stark vision av det framtida Svenskfinland, men det är inte det som här är poängen.
Problemet är att det ibland går alltför snabbt och enkelt, med den smidighet och flexibilitet som uppstår när avstånden mellan beslutsfattarna inte är längre än avståndet mellan höger och vänster hand. Det skapar fartblindhet och en tilltagande oförmåga att inse att beslut faktiskt måste förankras i en vidare krets – också då man har de bästa och mest osjälviska allfinlandssvenska motiv.
Felet i fallet Broo är alltså inte så mycket hans arrogans i sättet att umgås med sina underlydande vid ÅA utan det sätt på vilket han kombinerar sina många och inflytelserika positioner i strävan att skapa ett starkare Svenskfinland, åtminstone på utbildningens område. För även om syftet är gott och strategierna riktiga går det inte i längden att samla alltför många trådar i sin egen hand. Ju mer man kör över andra parter i det samtal som måste till för att alla skall hänga med, desto säkrare är det att det förr eller senare smäller.
rix, Rex, poks!
Thomas Rosenberg
I dag, den 9.3.07. Bästa Broor!
09.03.2007
Kort analys av fallet Roger Broo.
I dag, den 9.3.2007Bästa Broor!
Det har på sistone stormat en hel del kring Roger Broo, förvaltningsdirektör vid Åbo Akademi och styrelseordförande vid Svenska kulturfonden. Vad skall man säga till det, utöver allt det som redan har framkommit i offentligheten?
Drevet mot Broo har haft just den dynamik som brukar prägla klappjakter av det här slaget. Ju mer envist journalistikens vakthundar letar efter konkreta belägg för Broos tillkortakommanden desto längre bort från pudelns kärna kommer man – samtidigt som sympatierna för den jagade blir allt starkare ju hårdare drevet blir.
Vilken är då pudelns kärna? En kombination, tror jag, av arrogans och maktkoncentration. En kombination som inte alls är ovanlig utan snarare brukar hänga ihop, men som i en krets så liten som den finlandssvenska kan fortgå alldeles för länge utan att ifrågasättas. Arrogansen är väl delvis ofrivillig, och en följd av att Broo som person har en påfallande lågmäld och rentav blyg profil, och ofta kan förefalla direkt gåtfull i sin fåordighet. En sannskyldig mussla, med utomordentligt hårda nypor; suverän och målmedveten i de inre kabinetten men ibland överraskande odiplomatisk, opsykologisk och direkt klumpig i kontakten utåt, med både motparter och medier.
Allt detta är emellertid sådant som i sig är rätt ovidkommande, och ibland kan vara rentav charmigt. Men som i kombination med alltför stor, och alltför långvarig, makt nog blir en belastning. Det är nämligen ingen liten makt som samlats i Broos händer under åren. En del av den är rent formell, men det mesta är en kombination av inflytande på de rätta posterna.
Sin huvudsakliga karriär har Broo gjort som förvaltningsdirektör vid Åbo Akademi, där han i tre decennier med fast hand har styrt fähuset (som förvaltningsämbetet, eller fä, kärleksfullt kallas i ÅA-kvarteren). Av allt att döma framgångsrikt, men också på ett sätt som givit honom ett grundmurat rykte som hårdför byråkrat som alltmer arrogant kört över sina underlydande i beredningen av olika ärenden. Fallet Rex, och kort därförinnan förslaget om en infrysning av filosofiprofessuren, var bara droppen som fick bägaren att rinna över.
Det är alltså mot bakgrunden av detta man skall se den ”sammets”- eller palatsrevolution som nu skedde vid ÅA. Folk fick helt enkelt nog, inte minst bland hans närmaste underlydande, dvs. byråcheferna vid de olika fakulteterna. Att den akademiska personalen länge varit frustrerad över fähusets mer eller mindre impopulära ukaser är i sig ingenting ovanligt utan hör snarare liksom till umgänget mellan byråkratin och den akademiska verksamheten.
Men nu var måttet alltså rågat och den ofattbart klumpiga anställningen av Rex blev därför den tändsticka som tände stubinen. Att rektor sedermera sett sig tvungen att backa flera steg och ta tillbaka nästan allting förtar inte det faktum att personalen lyckades fälla sin förvaltningsdirektör, åtminstone tillfälligt. Antagligen också permanent eftersom Broo knappast återvänder till sin tidigare position.
Allt detta är emellertid fortfarande en i huvudsak intern angelägenhet inom Åbo Akademi. Av större intresse för världen utanför är den maktposition Broo innehar i hela Svenskfinland, och det sätt på vilket han utövar den. Han har sedan länge innehaft tunga poster inom Svenska kulturfonden, och är sedan flera år dess styrelseordförande. Det gör att han i mycket av det som rör utbildning på andra och tredje stadiet på svenska i vårt land har både nycklarna och pengarna i sin hand. Rent formellt torde han t.ex. ofta i beslutssammanhang vara jävig, vilket länge har passerat opåtalat. En av de få som vågat ta bladet ur munnen (för problemet är ju att de flesta inblandade är upp över öronen beroende av varandra) är professor Göran Djupsund som i en intervju i ÅU nyligen kritiserade Broo för just detta, med bl.a. barnträdgårdslärarutbildningens lokalisering som konkret exempel.
Just i den sakfrågan råkar jag ha samma åsikt som Broo, dvs. att barnträdgårdsutbildningen bör förbli i Jakobstad och inte flyttas till Vasa – men det är inte det som är det viktiga. Det problematiska är att en och samma person innehar en tung position både inom ÅA och fonden, dvs. både som givande och tagande part. Även om Broo och andra inblandade säkert gör sitt bästa för att jäva sig, och hålla hattarna isär, kvarstår faktum att dubbelrollerna i längden blir besvärande.
Det händer dessutom mycket på utbildningsfronten, vilket i kombination med en ständigt nertrappande offentlig sektor ger de privata aktörerna allt större svängrum. Eller för att uttrycka det konkret: det finns knappt något utvecklingsprojekt eller någon reform inom den svenska utbildningssektorn där Kulturfonden inte skulle vara inblandad. Yrkeshögskolan, andra stadiet, gymnasiet, läromedlen etc. – i samtliga fall spelar fonden en betydande roll som både initiativtagare till och finansiär av olika utredningar och projekt.
Och mitt i allt detta Roger Broo som beslutsam ordförande, med sin gamle vän och vapendragare Krister Ståhlberg som minst lika energisk verkställare, i egenskap av Kulturfondens direktör. Två parhästar som målmedvetet ritar upp konturerna för ett framtida Svenskfinland och har mycket av resurserna för ändamålet. Ifråga om de strategiska prioriteringarna är jag ofta av samma åsikt, eftersom både Broo och Ståhlberg drivs av en klar och stark vision av det framtida Svenskfinland, men det är inte det som här är poängen.
Problemet är att det ibland går alltför snabbt och enkelt, med den smidighet och flexibilitet som uppstår när avstånden mellan beslutsfattarna inte är längre än avståndet mellan höger och vänster hand. Det skapar fartblindhet och en tilltagande oförmåga att inse att beslut faktiskt måste förankras i en vidare krets – också då man har de bästa och mest osjälviska allfinlandssvenska motiv.
Felet i fallet Broo är alltså inte så mycket hans arrogans i sättet att umgås med sina underlydande vid ÅA utan det sätt på vilket han kombinerar sina många och inflytelserika positioner i strävan att skapa ett starkare Svenskfinland, åtminstone på utbildningens område. För även om syftet är gott och strategierna riktiga går det inte i längden att samla alltför många trådar i sin egen hand. Ju mer man kör över andra parter i det samtal som måste till för att alla skall hänga med, desto säkrare är det att det förr eller senare smäller.
rix, Rex, poks!
Thomas Rosenberg