Tillbaka
Kvalitetspanik i den svenska skolan
Som en igel har den bitit sig fast i den finlandssvenska diskussionen: uppfattningen om att den finlandssvenska skolan är, eller åtminstone håller på att bli, sämre än den finska. Och upprepar man hotbilden tillräckligt ofta, ja, då blir den slutligen sann.
Ett nytt och välkommet argument i den vägen har vi fått i Viking Brunells färska utredning ”Klimat och resultat i den finlandsvenska grundskolan”. En djupanalys av den svenska högstadieskolan utgående från den senaste Pisa-undersökningens material, och gjord på uppdrag av Svenska kulturfonden. Trots att skillnaderna i Brunells material är marginella, och gäller endast vissa ämnen, tycker man sig alltså nu ha fått forskningsbaserad evidens för det man redan från tidigare uppenbarligen har beslutat sig för att tycka: den svenska skolan tappar oroväckande i kvalitet jämfört med den finska.
Jag är övertygad om att kvalitetspaniken är obefogad. Men inte bara det utan också destruktiv. Obefogad därför att skillnaderna är obetydliga och därför ger upphov till helt onödiga panikreaktioner. Destruktiv därför att det finns en uppenbar risk att vi överreagerar, och börjar acceptera åtgärder som blir kontraproduktiva, dvs. skapar större och mer slagkraftiga enheter som i sin tur ger upphov till ett betydligt glesare skolnät än i dag. Vilket i sin tur innebär att en av de viktigaste konkurrensfördelarna och kvalitetsfaktorerna i den svenska skolan försvinner, dvs. ATT den finns, och gör det på ett överkomligt avstånd.
Jag är nämligen övertygad om att den svenska skolan redan I SIG är en av de
viktigaste kvalitetsfaktorerna. Vi får självfallet inte låta skolorna bli alltför nergångna, läromedlen alltför dåliga och lärarkåren alltför obehörig – men en del av svagheterna på den punkten kan faktiskt kompenseras av just den stora lilla skillnad det innebär att ha en egen skola.
Brunells undersökning gällde enbart högstadierna men ovanstående resonemang gäller hela skolan, inklusive andra stadiet. För gymnasiet gäller t.ex. att de små enheterna klarar sig utmärkt i jämförande undersökningar, ofta rentav bättre än stora. Gymnasiet i min egen hemstad Lovisa har t.ex. i flera år placerat sig högt uppe i gymnasiernas rankinglistor. Och det trots att gymnasiet med dagens mått är alldeles för litet och följaktligen utsatt för ständiga hot om att fusioneras.
Orsaken till att Lovisa gymnasium anses för litet ligger ju inte i de goda resultat man presterar eller den goda stämning som skolan uppvisar utan i att skolan inte kan erbjuda alla de resurser och kurser ett gymnasium enligt dagens läroplan och studentexamen borde kunna erbjuda. Felet ligger alltså inte i skolan själv utan i de uppenbart överambitiösa reformer som skolan påtvingats utifrån. Det är med andra ord där vi borde sätta in stöten, alltså skruva ner ambitionsnivån i läroplaner och studentexamen, i stället för att göra livet surt för framgångsrika och nöjda gymnasieelever och –lärare.
Det är inte utan att man ser paralleller till fallet Sibbo. I bägge fallen är det dagens metropolfixering som är den egentliga boven, dvs. illusionen om att större alltid är bättre. Det är samma metropoltänkande som driver Sibbo i Helsingfors famn som tvingar gymnasier som det i Lovisa i andras famn, i detta fall Borgå.
Också i övrigt finns det paralleller mellan skolvärlden och kommunsektorn. Ingen har ju ännu lyckats motbevisa forskarna i deras övertygelse om att små kommuner är kostnadseffektiva och genererar ett socialt kapital som är lika oersättligt som det är svårt att mäta. Detsamma gäller skolvärlden där många studier visar att små skolor uppvisar märkbart goda resultat och, just det: genererar ett socialt kapital som är svårt att mäta.
En stilla nåd att be om, med andra ord: sluta upp med de ständigt upprepade hotbilderna om den svenska skolans försämrade och otillräckliga kvalitet. Svenska kulturfonden må ha de bästa avsikter med sina utredningar och satsningar men de kommer att få motsatt effekt, dvs. en helt i onödan påskyndad demontering av den svenska skolan. Eller som lärarfackets ordförande Dan Johansson uttryckte saken i Hbl 3.3.07 (som en reaktion på Maria Björnberg-Enckells uttalande i Radio Vega 27.2. om att den svenska skolan är sämre än den finska): ”Att kategoriskt avfärda den svenska skolan som sämre är inte särksilt ansvarsfullt.” MB-E:s uttalande var givetvis en retorisk förenkling – men så fungerar dynamiken. Och därför är den obefogade kvalitetspaniken så destruktiv.
Thomas Rosenberg
I dag, den 4.3.07. Kvalitetspanik i den svenska skolan
04.03.2007
Kommentar till Brunells rapport och frågan om kvaliteten i den finlandssvenska skolan
I dag, den 4.3.2007Kvalitetspanik i den svenska skolan
Som en igel har den bitit sig fast i den finlandssvenska diskussionen: uppfattningen om att den finlandssvenska skolan är, eller åtminstone håller på att bli, sämre än den finska. Och upprepar man hotbilden tillräckligt ofta, ja, då blir den slutligen sann.
Ett nytt och välkommet argument i den vägen har vi fått i Viking Brunells färska utredning ”Klimat och resultat i den finlandsvenska grundskolan”. En djupanalys av den svenska högstadieskolan utgående från den senaste Pisa-undersökningens material, och gjord på uppdrag av Svenska kulturfonden. Trots att skillnaderna i Brunells material är marginella, och gäller endast vissa ämnen, tycker man sig alltså nu ha fått forskningsbaserad evidens för det man redan från tidigare uppenbarligen har beslutat sig för att tycka: den svenska skolan tappar oroväckande i kvalitet jämfört med den finska.
Jag är övertygad om att kvalitetspaniken är obefogad. Men inte bara det utan också destruktiv. Obefogad därför att skillnaderna är obetydliga och därför ger upphov till helt onödiga panikreaktioner. Destruktiv därför att det finns en uppenbar risk att vi överreagerar, och börjar acceptera åtgärder som blir kontraproduktiva, dvs. skapar större och mer slagkraftiga enheter som i sin tur ger upphov till ett betydligt glesare skolnät än i dag. Vilket i sin tur innebär att en av de viktigaste konkurrensfördelarna och kvalitetsfaktorerna i den svenska skolan försvinner, dvs. ATT den finns, och gör det på ett överkomligt avstånd.
Jag är nämligen övertygad om att den svenska skolan redan I SIG är en av de
viktigaste kvalitetsfaktorerna. Vi får självfallet inte låta skolorna bli alltför nergångna, läromedlen alltför dåliga och lärarkåren alltför obehörig – men en del av svagheterna på den punkten kan faktiskt kompenseras av just den stora lilla skillnad det innebär att ha en egen skola.
Brunells undersökning gällde enbart högstadierna men ovanstående resonemang gäller hela skolan, inklusive andra stadiet. För gymnasiet gäller t.ex. att de små enheterna klarar sig utmärkt i jämförande undersökningar, ofta rentav bättre än stora. Gymnasiet i min egen hemstad Lovisa har t.ex. i flera år placerat sig högt uppe i gymnasiernas rankinglistor. Och det trots att gymnasiet med dagens mått är alldeles för litet och följaktligen utsatt för ständiga hot om att fusioneras.
Orsaken till att Lovisa gymnasium anses för litet ligger ju inte i de goda resultat man presterar eller den goda stämning som skolan uppvisar utan i att skolan inte kan erbjuda alla de resurser och kurser ett gymnasium enligt dagens läroplan och studentexamen borde kunna erbjuda. Felet ligger alltså inte i skolan själv utan i de uppenbart överambitiösa reformer som skolan påtvingats utifrån. Det är med andra ord där vi borde sätta in stöten, alltså skruva ner ambitionsnivån i läroplaner och studentexamen, i stället för att göra livet surt för framgångsrika och nöjda gymnasieelever och –lärare.
Det är inte utan att man ser paralleller till fallet Sibbo. I bägge fallen är det dagens metropolfixering som är den egentliga boven, dvs. illusionen om att större alltid är bättre. Det är samma metropoltänkande som driver Sibbo i Helsingfors famn som tvingar gymnasier som det i Lovisa i andras famn, i detta fall Borgå.
Också i övrigt finns det paralleller mellan skolvärlden och kommunsektorn. Ingen har ju ännu lyckats motbevisa forskarna i deras övertygelse om att små kommuner är kostnadseffektiva och genererar ett socialt kapital som är lika oersättligt som det är svårt att mäta. Detsamma gäller skolvärlden där många studier visar att små skolor uppvisar märkbart goda resultat och, just det: genererar ett socialt kapital som är svårt att mäta.
En stilla nåd att be om, med andra ord: sluta upp med de ständigt upprepade hotbilderna om den svenska skolans försämrade och otillräckliga kvalitet. Svenska kulturfonden må ha de bästa avsikter med sina utredningar och satsningar men de kommer att få motsatt effekt, dvs. en helt i onödan påskyndad demontering av den svenska skolan. Eller som lärarfackets ordförande Dan Johansson uttryckte saken i Hbl 3.3.07 (som en reaktion på Maria Björnberg-Enckells uttalande i Radio Vega 27.2. om att den svenska skolan är sämre än den finska): ”Att kategoriskt avfärda den svenska skolan som sämre är inte särksilt ansvarsfullt.” MB-E:s uttalande var givetvis en retorisk förenkling – men så fungerar dynamiken. Och därför är den obefogade kvalitetspaniken så destruktiv.
Thomas Rosenberg